Men i deras ögon är jag nåt helt annat
jag fick just ett sammanbrott av saker jag bara måste skriva ner och få ur ut mitt system, men det skulle även betyda att jag klev över steget som jag alldrig tidigare lyckats ta på någon front, öppna mig till allmänheten om mina problem. även om det nu är helt främmande personer som aldrig kommer att få reda på vem jag är, så är det så himla svårt.
jag känner mig inmurad i mitt lilla hörn i ett rummt fyllt av människor som inte ser sig om åt mitt håll. och tro mig detta är inte nytt, känslan har funnits sedan tredje klass och bara vuxit sig större med tiden. Illamåendet av att vara perfekt i allas ögon medan jag själv skriker inombords tar kål på mig, hur länge kommer jag att klara av det. jag försöker att jobba på självkänslan och att må bättre men liktförbannat klantar jag till det vareviga gång jag närmar mig målet. trots att jag har vänner som står mig nära kan jag inte yppa min innersta känslor för dem eftersom rädslan att bli sviken hela tiden finns där. jag har provat och just i de ögonbliken jag öppnat mig eller senare fått höra allt sviras vidare och återigen blivit sviken. och hemma är det inte bättre heller, en mor som inte bryr sig och har alldeles för många egna problem samt en far som mer och mer börjar likna en imbicill för var dag som går och med ett humör som tryter är det inte enkelt. fan vad jag mått dåligt, och mår dåligt, ibland kan jag inte fatta hur illa det har varit, jag är då en liten tragisk människa kan man säga. men varför har allt blivit så här, jo ett litet ord förändrade allt, och sedan mer än halva mitt liv tillbaka har stora delar av dagarna ägnats åt ånger och hemska tankar om mig själv. att jag inte är tillräckligt bra nog. jag jämför mig alltid med andra och nedgraderar mig alltid. jag har min principer som jag rättar mig efter men nu på senare tid har de allt blivit svårare att hålla. jag ser andra människorr med perfekta liv och gnäller over minsta lilla. och grämer sig över de mest ovettiga sakerna. herregur det är enligt mig det perfekta, allting är så bra att man kan finna tid åt saker och grämande som är lika viktigt som att räkna strån i en höstack. lilla vänn vad håller du på med. är detta jag ägnar mig åt vanligt eller. jag kan inte förstå, du kan definitivt inte förstå mig. frågan är hur lågt måste man sjunka för avv våga söka hjälp. vem är värdig den hjälpen, den som vill bättra sig? eller?
utifrån ser min lilla bubbla hetl annorlunda ut, den lilla perfekta hurtiga tösen som är så duktig och alltid har ordning och reda. men innifrån..
frågan är var är meningen med livet egentligen, att kämpa sig ur detta. att leva party-livet..att bli den perfekta hemmafrun, den perfekta businesswoman i världen eller till att bara bli en liten venlig dödlig människa.
människor som jag har omgetts av har fått mig att inte inse vissa saker, vilselett mig, och definitivt inte hjälpt till det bättre, men varför ser dom inte, varför bryr de sig inte, och de som bryr sig hur kan de inte se? jag skriker efter hjälp men ingen hör..
har jag lyckats?..
jag känner mig inmurad i mitt lilla hörn i ett rummt fyllt av människor som inte ser sig om åt mitt håll. och tro mig detta är inte nytt, känslan har funnits sedan tredje klass och bara vuxit sig större med tiden. Illamåendet av att vara perfekt i allas ögon medan jag själv skriker inombords tar kål på mig, hur länge kommer jag att klara av det. jag försöker att jobba på självkänslan och att må bättre men liktförbannat klantar jag till det vareviga gång jag närmar mig målet. trots att jag har vänner som står mig nära kan jag inte yppa min innersta känslor för dem eftersom rädslan att bli sviken hela tiden finns där. jag har provat och just i de ögonbliken jag öppnat mig eller senare fått höra allt sviras vidare och återigen blivit sviken. och hemma är det inte bättre heller, en mor som inte bryr sig och har alldeles för många egna problem samt en far som mer och mer börjar likna en imbicill för var dag som går och med ett humör som tryter är det inte enkelt. fan vad jag mått dåligt, och mår dåligt, ibland kan jag inte fatta hur illa det har varit, jag är då en liten tragisk människa kan man säga. men varför har allt blivit så här, jo ett litet ord förändrade allt, och sedan mer än halva mitt liv tillbaka har stora delar av dagarna ägnats åt ånger och hemska tankar om mig själv. att jag inte är tillräckligt bra nog. jag jämför mig alltid med andra och nedgraderar mig alltid. jag har min principer som jag rättar mig efter men nu på senare tid har de allt blivit svårare att hålla. jag ser andra människorr med perfekta liv och gnäller over minsta lilla. och grämer sig över de mest ovettiga sakerna. herregur det är enligt mig det perfekta, allting är så bra att man kan finna tid åt saker och grämande som är lika viktigt som att räkna strån i en höstack. lilla vänn vad håller du på med. är detta jag ägnar mig åt vanligt eller. jag kan inte förstå, du kan definitivt inte förstå mig. frågan är hur lågt måste man sjunka för avv våga söka hjälp. vem är värdig den hjälpen, den som vill bättra sig? eller?
utifrån ser min lilla bubbla hetl annorlunda ut, den lilla perfekta hurtiga tösen som är så duktig och alltid har ordning och reda. men innifrån..
frågan är var är meningen med livet egentligen, att kämpa sig ur detta. att leva party-livet..att bli den perfekta hemmafrun, den perfekta businesswoman i världen eller till att bara bli en liten venlig dödlig människa.
människor som jag har omgetts av har fått mig att inte inse vissa saker, vilselett mig, och definitivt inte hjälpt till det bättre, men varför ser dom inte, varför bryr de sig inte, och de som bryr sig hur kan de inte se? jag skriker efter hjälp men ingen hör..
har jag lyckats?..
Kommentarer
Trackback
